Nu är jag där igen, fan det sista året har ju varit bra.
Jag vill inte orkar inte jag är så jävla trött på cancer.Men nu är man där helt maktlös ingenting att säga till om.
Är det dags nu i snart tretton år har jag levt med min bröstcancer. I bland har jag nästan gillat den eller gillat och gillat accepterat vi har visat varandra respekt. -Du håller dig i schack så får du väl vara i min kropp då. Men ibland har vi blivit osams och cancern blommar ut i all sin prakt. jaha är det döden?
Ska jag dö nu? Nehe inte nu heller, men nu då?
Bring it on cancer eller törs du inte jag har i perioder trott att jag varit odödlig. Fast nu frågar jag mig igen -jaha nu då?
Tumörmarkören har stigit inte i ett rasande tempo men ändå i fel riktning. Ny röntgen och ny medicin undra hur länge vi orkar hålla på min kropp och jag.
Jag skriver rätt ut i mörkret det känns skönt.
Håll ut alla cancer- systrar och bröder. Var helst ni är.
